Det är nästan 25 år sedan sist – Internationella Coachfederationen har idag (2019-11-14) reviderat sin modell för kärnkompetenser!  Kärnkompetenserna är grunden för coaching. Genom dem visar Internationella Coachfederationen (ICF) vilka kompetenser som sätter standarden för coaching.

Att federationen tog fram en samling kärnkompetenser är också en trygghet för dig som anlitar en coach som är ansluten till ICF. Du vet vilka krav den internationella organisationen ställer på sina coacher. Det är särskilt viktigt eftersom coach inte är någon skyddad titel. Vem som helst kan kalla sig coach. Självklart kan även den som saknar utbildning ändå vara en bra coach men vill du känna dig trygg vet du att om du anlitar en coach som är ansluten till ICF så har federationen genom kärnkompetenserna satt en kvalitetsstämpel på ”sina” coacher. 

Det är elva kärnkompetenser som ICF har använt tills nu. De följer dessutom en logisk ordning, även om det är mest i teorin. I praktiskt utförd coaching rör sig samtalen ofta fram och tillbaka mellan de olika kompetenserna.

Den första av de elva kärnkompetenserna var att följa ICF:s etiska riktlinjer. Det är inte ovanligt att en coach i ett samtal med en klient kommer i en situation där förmågan att agera etiskt prövas. Det kan handla om till exempel ett känsligt ämne men det kan också vara att coachen kommer i en intressekonflikt. Och inte minst viktigt, för att klienter ska känna sig trygga ska de kunna vara förvissade om att en coach håller konfidentialiteten högt. Det som sägs i ett samtal med en coach stannar där.

Med de etiska riktlinjerna som grundplatta var nästa kärnkompetens att etablera coachingöverenskommelsen, dvs en överenskommelse mellan coachen och klienten om vad målet för samtalet och för samtalsserien är, vad det är som gör målet viktigt, hur man ska veta om målet är nått etc.

Därefter gällde det, utifrån kärnkompetens 3-5, att skapa tillit, vara helt närvarande och lyssna aktivt. Dessa tre kärnkompetenser kan man förenklat säga gick ut på att skapa en bra relation och lägga fram viktig information.

Kärnkompetenserna 6 och 7 handlade om att ställa kraftfulla frågor och att arbeta med direkt kommunikation. Dessa två kärnkompetenserna var så att säga coachens verktyg för att hjälpa klienten att nå ökad medvetenhet – som var den åttonde kärnkompetensen.

Slutligen var det tre kärnkompetenser som syftade till att skapa rörelse framåt; att utforma handlingar, att planera och sätta mål, och att hantera framsteg och ansvarstagande.

Det är 25 år sedan de nuvarande kärnkompetenserna beslutades. För att revidera dem har ICF under två års tid samlat och analyserat information om coaching från 1 300 coacher världen över. Detta massiva arbete visade att det mesta av det som ingick i de elva ursprungliga kärnkompetenserna fortfarande var lika viktigt.

Några nya delar har lagts till och själva strukturen för modellen med kärnkompetenser har gjorts om. Skälet är att federationen har velat skapa en uppdaterad, starkare och mer sammanhängande modell för standard inom coaching.

Här kommer nu en beskrivning av den nya modellen. Den är ännu inte översatt av ICF så framställningen är med reservation för att den kommande officiella versionen kan innehålla andra ord och begrepp. Den nya modellen består av fyra övergripande huvudkomponenter. De är

- Fundamentet

- Samskapa relationen

- Kommunicera effektivt

- Odla lärande och växande

Notera att ICF alltså menar att förmågan att skapa en bra relation är en av fyra huvudförmågor. Coaching handlar inte bara om tekniker och förhållningssätt. Tvärtom, hur bra en coach än är på sådant så blir resultatet magert om det inte finns en trygg och tillitsfull relation mellan coachen och klienten som samtalet kan föras utifrån.

Huvudkomponenten Fundamentet innehåller två delar; förmågan att tillämpa coachingens etik och förmågan att utveckla och behålla ett mindset som är öppet, nyfiket, flexibelt och klient-centrerat. 

De två delarna är i sin tur indelade i ett antal punkter. Förmågan att tillämpa coachingens etik bryts ner sådant som integritet, ärlighet, lyhördhet, konfidentialitet och ett anpassat språk. Självklart betonas också vikten av att coachen följer ICF:s etiska riktlinjer. Viktig är också förmågan att se när en klient skulle ha bättre hjälp av någon annan profession, till exempel en psykolog, och att då hänvisa klienten till att ta en sådan kontakt.

Del två, om att ha rätt mindset, har som första punkt insikten att klienten är ansvarig för sina val. Det här är viktigt. En coach är varken mentor eller rådgivare. Klienten ses som jämbördig coachen och fullt kapabel att göra sina egna val. En annan viktig punkt är att coachen själv hela tiden ska arbeta med sin egen utveckling som coach. Strävan att fortlöpande utvecklas i sin profession som coach är centralt för grundsynen på coaching inom ICF. Det märks till exempel genom att för att få behålla sin certifiering behöver en coach samla poäng enligt ett system som ICF har satt upp och som syftar till att coachen ska vidareutvecklas i sin roll.

I  huvudkomponenten samskapa relationen finns tre delar:

Den första är att etablera och vidmakthålla överenskommelser. Här markerar ICF att coachen ska se till att det tas fram en överenskommelse inte bara för hela serien coachingsamtal, utan för varje enskilt samtal. Här finns också punkter som syftar till att klargöra vad coaching är respektive inte är, vad som är tillåtet eller olämpligt i relationen coach-klient-kund/uppdragsgivare etc. Ett ord som återkommer upp emot tio gånger i de punkter som hör till överenskommelser för att samskapa relationen är ”partnerskap”. På det sättet understryker ICF verkligen att coaching är ett partnerskap. Coach och klient är jämbördiga parter även om de har delvis olika roll och ansvar. 

Den andra delen i att samskapa relationen är förmågan att skapa en trygg och stödjande miljö så att klienten känner fri att prata och dela med sig av sina tankar. Ömsesidig respekt och tillit är avgörande. Bland det som är viktigt i det här sammanhanget lyfter ICF fram viljan att förstå klienten utifrån dennes kontext, så som identitet, miljö, erfarenheter och värderingar. Respekt för klienten och att som coach kunna visa sårbarhet finns också med bland punkterna knutna till den här delen.

Den tredje delen är ett av de viktigaste kännetecknen på en bra coach – förmågan att vara helt närvarande. I det ingår självklart att vara fokuserad och observant men också till exempel att vara empatisk och nyfiken. Viktigt är också att coachen kan hantera de känslor som samtalet kan väcka, inte bara hos klienten utan även hos coachen själv. ICF har dessutom med betydelsen av att coachen är trygg även i situationer av osäkerhet. Slutligen pekar ICF här på vikten av att coachen tillåter och även själv skapar utrymme för tystnad och reflexion under samtalet.

Självklart är förmågan att kommunicera effektivt viktig för en coach. Men vad menar ICF egentligen med det? I den här huvudkomponenten utvecklar federationen innebörden av uttrycket, först genom en indelning i två faktorer: Att lyssna aktivt och att framkalla medvetenhet.

Utgångspunkten för att lyssna aktivt är att fokusera både på vad klienten säger och på vad hen inte säger. I det här sammanhanget återkommer ICF till hur viktigt det är att coachen ser klienten i dennes kontext, eftersom den har så stor betydelse för hur man ska tolka det klienten säger eller inte säger, eller för den delen hur det sägs. I det aktiva lyssnandet ska coachen uppmärksamma och ställa frågor när det tycks finnas mer bakom det klienten säger. En avgörande förmåga här är att notera och utforska annat än ord, så som känslor, förändringar i energinivå, kroppsspråk mm.

Ett av syftena med coaching är att skapa ökad medvetenhet hos klienten; inte bara om den fråga coachingen gäller utan också om klienten själv. Det sistnämnda ger klienten ett större lärande som kan ge värdefulla insikter i många andra situationer än de som klienten har lagt på bordet för coachingen. De verktyg coachen ska kunna använda här är bland annat kraftfulla frågor (förenklat definierat som frågor som gör att klienten behöver tänka efter för att kunna svara på), tystnad och metaforer. Detta är alltså ett andra sammanhang när ICF markerar tystnadens betydelse för framgångsrik coaching.

Att skapa medvetenhet förutsätter ofta att coachen utmanar klienten med frågor som hjälper klienten att komma bakom sitt nuvarande tänkande. Det bidrar till att klienten ökar sin förmåga att se mönster i sitt beteende, tänkande eller i sina känslor, som i sin tur kan skapa större klarsyn om hur klienten vill möta en typisk situation, förändra sitt beteende eller något liknande. Samspelet mellan coachen och klienten är många gånger som allra mest nära i den här delen av coaching och det är sannolikt just därför som ICF har valt att som en av punkterna lägga in att coachen ska dela med sig av sina observationer och känslor, i syfte att öka klientens lärande.

Den sista huvudkomponenten har bara en underavdelning; att underlätta för klientens växande. I någon mening är detta också ett träffsäkert sätt att beskriva coachingens essens.

ICF tar här upp att coachens partnerskap med klienten ska få denne att omforma sitt lärande till handling. Det görs genom att man formulerar mål och handlingar. Även om det sker i ett partnerskap ska det göras genom att coachen stödjer klienten i dennes autonomi att skapa sin egen väg framåt. Som sista punkt framhåller ICF också att coachen ska se till att i partnerskap med klienten avsluta coachingen. Ett snyggt och värdigt avslut kan vara avgörande för hur coach och klient i efterhand ska se på sitt samarbete.

Så vad är då skillnaden mellan det gamla och det nya? För det första är det viktigt att säga det självklara – likheterna är väldigt mycket större än skillnaderna. Begreppen och kompetenserna känns igen. Det kommer så klart att skrivas och diskuteras mycket framöver om vad skillnaderna är.

När det här skrivs, november 2019, är den nya modellen inte fullt sjösatt och inte heller översatt, så det här blir bara några tidiga reflexioner. Genom indelningen i fyra huvudkomponenter har ICF koncentrerat vad professionell coaching är. Redan på denna övergripande nivå, i konkurrens med mycket annat som kunde ha funnits där, synliggörs relationen mellan coach och klient som en grundstomme för coaching. Det är en central markering från ICF. Att ha en huvudkomponent som heter Fundamentet (Foundation i den engelska originalversionen) och i den bara lägga in två saker – etiska riktlinjer och ett coachande mindset skickar också en tydlig signal till både coacher, klienter och kunder. Grunden är att coachen har ett etiskt förhållningssätt och ett öppet sinne. Allt annat bygger på det.

Att förmågan att kommunicera effektivt är en huvudkomponent är inte överraskande. Det viktiga här är att ICF utvecklat och preciserat vad som i coachingsammanhang menas med att kommunicera effektivt.

Att ICF som avslutande huvudkomponent väljer en som handlar om att lära och växa är kanske självklart. Det är målet med all coaching. Ändå skickar det en värdefull signal om att lärandet och växandet verkligen är syftet med coaching. Det präglar och ska synliggöras i varje samtal. Intressant är också att ICF väljer verbet Odla (Cultivating, i originalversionen). Det blir som en metafor för den grundsyn som finns i coaching – tron på klientens förmåga.

Slutligen, ICF har genom nästan 25 år med en modell för kärnkompetenser gett stadga och ett väsentligt bidrag till professionalisering och yrkesstolthet hos coacher. Med den reviderade modellen kommer coachingen ta sig till en ny nivå. Vi inom Coachingteamet ser fram mot att delta och bidra till det, i varje samtal med varje klient.